God morgon alla bloggare!

Vad är klockan? Ja men nu borde de komma snart, se där!, där är de!!! och så vinkar man från sitt fönster och .....jag vinkar tillbaka.

Jag har en känsla av att många ställer sin klocka efter mig som alltid tar samma morgonrunda med Harry och Lisa.

Ett gammalt par står alltid vid fönstret och väntar på mig och jag stannar till och vinka till dem.

Allt väl med er ser jag, tänker jag innan jag går vidare.

I alla väder är det alltid samma runda och nu, sedan långt tillbaka har det varit samma väder suck! Grått, grått grått:(

och nu regnar det....igen! Det här mina vänner, börjar tära ordentligt på humöret så denna morgon efter att ha vinkat klart till alla gjorde jag och hundarna en avstickare och gick in på en skogsstig. Skogen doftade så gott av barr och blöt mossa. Här kan man verkligen tänka i lugn och ro.

Ingen som stör förutom att vi störde en liten ekorre som satt och skalade nötter på en stubbe och snabbt hoppade upp i en hög gran för att gömma sig.

Vi fortsätter längre längre in i skogen när jag hör någon hugga ved. Är det någon som tjuvhugger sig en julgran, funderar jag och känner att hjärtat börja slå lite hårdare men jag behöver ju inte vara rädd då hundarna är med mig. De skulle aldrig tillåta att någon gör mig illa.

Mellan granarna ser jag plötsligt en liten stuga skymta fram och jag går närmre och närmre. Stugan har jag aldrig sett förut och inte mannen heller för den delen men på något sätt verkar han bekant. Han lyfter en korg med nyhuggen ved och ska gå tillbaka till sin stuga när han plötsligt vänder sig om som om han kände sig iaktagen. Öga mot öga står vi där och tittar på varann.

Hur har du hittat hit? undrar han.

Jag har bara följt stigen här, svarar jag och visar med handen bakom mig där stigen slingrar sig genom skogen.

Hans ögon var verkligen snälla och det lugnade mig.

Jag har kaffet färdigt, säger han. Vill du ha en kopp innan du vandrar vidare, fortsätter han.

Tack gärna, sa jag och följde med in i stugan som var väldigt liten men varm och ombonad. Hundarna la sig tillrätta vid den sprakande brasan medan jag satte mig vid det lilla köksbordet.

Jag är inte klok funderade jag där jag satt med en vilt främmande man och drack kaffe mitt i den djupa skogen.

Han fick sällan besök förstog jag för han pratade mest hela tiden.

 Hundarna reste sig motvilligt när jag tackade för kaffet och sa att jag måste vända hem igen.

Jag kanske kommer och hälsa på dig om några dagar, ropade den gamle när jag slog in på stigen igen. Jag vände mig om och ser man vinka från sin trappa och jag vinkade tillbaka. Gör du det, tänkte jag. Men jag sa ju aldrig var jag bodde....

Jag vet inte om du känner igen mannen. Bilden som jag tog med mobilen kanske inte blev så bra men det var hos honom jag drack mitt morgonkaffe.

 

Kristina

19 december 2008 11:31

Det var en riktigt mysig historia!! Barnen satt samlade och lyssnade med spänning när jag läste för dem ;) Även hos tonåringar finns det hopp!!

http://kristinas.bloggagratis.se

 

Anita

19 december 2008 20:43

Hej vännen!
Det var en saga, jag gissade det när jag läst en bit. :o) Härlig var den och mysig.
Ha en go ledig helg. Själv jobbar jag.
Kramis från Anita

http://anita.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att skriva här i bloggen har varit väldans kul...men var sak har sin tid eller hur? Jag borde ha väldans spännande saker framöver att skriva om men det tänker jag inte göra...   Jag har fått ett nytt jobb som teamledare och det ska bli så spänn...

Min lilla prinsessa...         

Visst är jag en snygging....        Harry...mattes bus! ...

   Lisa och Harry   Snällt sitter de nyklippta vovvarna och väntar på matte som gör sig redo för en promenad.     ...

Lisa är den förståndige av hundarna och hon vet så väl vad som är på gång...klippning. Då har man ju inte så bråttom in precis, nä då, då kan man springa i trädgården, vara väldans upptagen och jag kan ropa mig hes...för hon hör inte...vill inte... ...