Det finns väl inget skönare än att gå barfota på en grön och mjuk gräsmatta. Jag har ingen sådan längre, tyvärr. Den varma sommaren utan regn, har bränt ner den alldeles.

Jag önskar att vi hade en egen brunn och kunde vattna med spridare nätterna igenom. Men nu har vi inte det och som väl är dör ju inte gräset. Det kommer igen!

I dag har jag klippt de där långa, torra grässtråna som växer upp här och där så nu ser gräsmattan i alla fall städat ut.

Det där med gräsklippning har för oss blivit en liten rolig grej. Jag ska berätta.

Det är faktiskt så, att varje gång vi dukar för att sitta ute och äta, är det alltid någon granne, antingen nära eller längre bort, som drar i gång sin gräsklippare. Det är sant!

En kväll hade vi gäster som hade hört talas om detta fenomen och de väntade med spänning.

Det var en tidig sommarkväll, lagom varm och det mjuka plaskandet från innegårdens vattenspel var bakgrundsmusik till småfåglarnas sång. Skulle det förbli så här under hela kvällen tänkte jag medan vi hjälptes åt att duka.

Jag tittade på min man som stog och grillade köttet. Han får alltid vara grillmästare men det är väl för att han är bäst på det tror jag. Han bara ryckte på axlarna och sände en blick till mig som sa, bara lugn,det kommer snart. Det har aldrig slagit fel, så varför i kväll?

Nu är köttet klart! ropade min man och kom till bordet med ett fat med härliga kotletter som doftade honung och rosmarin.

Alla satte sig till bord för att börja äta och DÅ! MED DUNDER OCH BRAK drog någon i gång sin gräsklippare.

Denna klippare sjöng på sista valsen för motorn gick ojämt och det rasslade rejält i den.

Jisses! utropade en av gästerna. Då var det sant!

Ja, det var ju det vi sa, svarade jag och tackade grannen tyst. Det hade ju varit retfullt om vi "lurade" gästerna på denna konfekt eller hur?

Skål och välkomna!